Vem vill bli chef? Vem kan tänka sig att minska sin fritid, försämra sin nattsömn och ta på sig större ansvar för några kronor extra och en ny titel? Vem har lust att utsätta sig för korstrycket från medarbetare och ägare?

Förmodligen är det en person som efter en tid i yrket kan tänka sig att avstå från sin position som expert på en specifik arbetsuppgift för att ägna sig åt den intressanta helheten. Förhoppningsvis är det inte någon som helt enkelt har tröttnat på jobbet och bara vill ha något annat.

I bästa fall har den som väljer ett chefsjobb styrka nog att både inse sina svagheter och att brottas med dem. I sämsta fall tror sig chefen varken behöva öka sin självinsikt eller be om hjälp.

Helst ska den som väljer att bli chef redan i förväg inse att han eller hon i fortsättningen inte ska fungera som vare sig kompis, förälder, polis eller frälsare på jobbet. En erfaren person med självinsikt och helhetsperspektiv på verksamheten är vad som krävs. Men naturligtvis är de flesta chefer som alla andra, rätt ordinära människor med goda och dåliga sidor.

Den chef jag själv minns med mest värme var god och glad och berömde oss alla. Men han hade gott kunnat ge mig mer motstånd och användbar kritik. Den jag minns med mest sorg var rädd och arg och styrde oss med en blandning av vädjanden och hot. Vad hade hjälpt dessa mina gamla chefer? Utbildning för att bli tryggare och därmed säkrare, förstås. Men det var inte modernt på den tiden; arbetsgivare begrep i allmänhet inte att chefen har lika stor nytta av träning för sina arbetsuppgifter som andra medarbetare. Och få chefer insåg, som sagt, sina svagheter. Där har det dock hänt en hel del. Om det är några som har insett chefens behov av att vässa sina verktyg är det utbildarna; utbudet av kurser är numera så enormt att det i sig kan bidra till chefsstress hos den som har svårt att välja.