ANSVARSÄRENDEN
Parodontiten borde ha upptäkts tidigare
SAMMANFATTAT Patienten hade besökt sin tandläkare två gånger om året sedan 1998 frånsett 2004–2005, då han enbart gjorde ett besök varje år. Han hävdar att tandläkaren inte hade informerat honom om den tandlossningssjukdom som det senare visade sig att han hade. Han hade inte heller fått någon behandling av tandhygienist. HSAN ger tandläkaren en varning. Av hälsodeklarationen från 1998 framgick det att patienten redan då hade besvär med blödande tandkött och dålig andedräkt. Åtgärder borde ha vidtagits.
Text: Mats Karlsson
Under våren 2006 drabbades patienten, född 1937, av ömhet och tandvärk i vänster överkäke. Han kontaktade sin ordinarie tandläkare och upplyste honom också om besvären med dålig andedräkt. Patienten hävdar att tandläkaren sagt att han hade fina tänder och nämnde inget om tandlossning eller vikten av att göra rent mellan tänderna. När besvären återkom och nu också drabbade höger underkäke vände sig patienten till en annan tandläkare. Denne remitterade honom till parodontolog, där omfattande behandling mot tandlossning nu genomförs. Patienten anmälde sin ordinarie tandläkare till HSAN för bristande diagnostik och behandling av tandlossning. Tandläkaren hävdar att han inte begått några fel, och skriver i sitt yttrande till HSAN bland annat att patienten redan 1998 hade »skador i bettet«. Munhygienen var dessutom otillräcklig, vilket föranledde risk för främst parodontit. Åtgärder för att förbättra munhygienen gav dåligt resultat. Behandlingen inriktades på stödbehandling, det vill säga patienten fick med viss regelbundenhet sina tänder rengjorda och uppmuntrades till förbättrad egenvård. Syftet var att bromsa sjukdomsutvecklingen.Tandläkaren skriver också att han har svårt att tro att patienten var okunnig om sambandet mellan munhygien och oral hälsa. »Patienten borde också ha kunnat förstå att upprepad information och uppmaning till förbättrad munhygien hade sin grund i att dittillsvarande munhygieninsatser varit otillfredsställande.«HSAN konstaterar att patienten i sin hälsodeklaration till specialistkliniken uppgett att han hade högt blodtryck och diabetes typ 2. HSAN påpekar att det är väl känt att obehandlad parodontit kan ha en menlig inverkan på dessa sjukdomar. Man påpekar också att hälsodeklarationen från 1998 visade att patienten hade besvär med blödande tandkött och dålig andedräkt. Det sistnämnda fick han tabletter mot. Den information som fanns borde ha lett till att tandläkaren vidtog åtgärder mot tandlossningssjukdomen eller skickat en remiss till specialist våren 2006. HSAN ger tandläkaren en varning.
KOMMENTAR
Patienten hade ont och tandköttet blödde, men han fick inte någon information om att det var parodontiten som förvärrats. Han fick ingen diagnos, och han tycker sig inte ha fått någon behandling, för på kvittot stod det »förebyggande behandling«.
SVÅRT ATT FÖRSTÅ
Patienten har naturligtvis rätt – på ett sätt. Han har inte fått någon information, som han förstod och kunde ta till sig. Tandläkaren har använt ord som tandköttsinflammation och tandköttsfickor och påpekat att egenvården inte var tillräcklig, men sedan har han lämnat till patienten att själv förstå sambandet. Och man kan inte förutsätta att patienten ska förstå något av sig själv. Man måste berätta och förklara. Men det här med information är svårt. Även om man är mycket noga med att berätta, visa på röntgen, och förklara vad parodontit är – orsak och behandling – så är det ändå svårt att nå fram till alla patienter. Det gäller att låta informationen ta tid och försöka få igång en dialog med patienten, så att det kan bli frågor om något är oklart. För om vi inte har patienten med på vagnen, så har vi svårt att lyckas med vår behandling.
OM OCH OM IGEN
Sedan ska man vara inställd på att ge denna information mer än en gång – allt behöver troligen upprepas. Det har hänt flera gånger att jag frågat en inremitterad patient om han fått någon behandling för sin tandlossning tidigare och att denne då svarat nekande på den frågan. På en följdfråga om patienten någon gång fått behandling hos tandhygienist, har patienten exempelvis svarat att till tandhygienist går han två gånger om året, och att hon då »tar tandsten«. Men det har alltså inte klart framgått för patienten, att detta varit behandling för något. Han har nog inte vetat riktigt varför han gått dit. Så informationsproblemet är nog utbrett. Men det är allas vårt ansvar att informera våra patienter varför vi gör som vi gör; vad undersökningen visar, vad det är för diagnos, hur man behandlar, vad behandlingen innebär och vad vi vill nå för resultat. God information är den bästa investeringen man kan göra – det lönar sig alltid.I det aktuella fallet framgår följande.
• Tandläkaren har gjort bristfällig diagnostik – det finns inte röntgenbilder i tillräcklig omfattning, för det har tandläkaren inte tagit därför att tänderna stod glest. Om man vid klinisk undersökning finner andra indikationer än kariesdiagnostik för att ta röntgenbilder, bör man ju göra det. Patienten har inte fått någon diagnos.
• Patienten har fått bristfällig information – tandläkaren har använt ord som patienten inte kunnat förstå och inte heller själv kunnat summera till en diagnos. Denne patient hade nu fått akuta besvär och ville ha hjälp – behandling. Det borde ha varit en gynnsam situation för att förmedla information.
• Det framgår att viss behandling är utförd, men det har patienten inte heller varit medveten om. På kvittot står »förebyggande behandling« och det låter ju inte som behandling för någon speciell sjukdom. Men ungefär sådan är texten på våra kvitton, så det är viktigt att tala om vad det är vi gör.
• Någon utvärdering är inte gjord – vad blev det för resultat av insatt behandling? Är det aktuellt med någon ytterligare insats?
• Kanske remiss, om det är stora skador.
Jag håller med om att här har tandläkaren brustit i sitt omhändertagande av patienten. HSAN anger i sitt utlåtande att patientens grava parodontit kan ha haft en menlig inverkan på patientens diabetes typ2 och hans höga blodtryck. Att det finns ett samband mellan parodontit och hjärt- kärlsjukdomar är känt, men det är inte styrkt att det finns ett orsakssamband.
Kerstin Jönsson, SkövdeSpecialist i Parodontologi
Ledamot i Tandläkarförbundets expertgrupp